Det är lätt att bli förälskad i verb; de är ju så mycket mer än en vanlig ordklass! Ett verb kan säga mer än tusen ord (nåja): vad som händer, när det händer, om det görs av eller mot något … Och på andra språk kan verben bland annat berätta vem som gör något, hur många som gör något, hur ofta något händer … På svenska är deras tidsangivande funktion, tempus, kanske viktigast.
Grundformen för svenska verb är infinitiv. Infinite betyder som bekant oändlig, eller tidlös, på engelska, och infinita verb saknar alltså tid. ”Jag äta” säger inte om ätandet sker nu, förr eller senare. Även ordet presens för tankarna till engelska: the present betyder inte bara presenten, utan också det nutida, och presensformen marker att verb sker just nu. ”Ni läser”.
Något som är perfekt ser vi som utmärkt eller jättebra. Vi kan också se det som fullkomligt, eller varför inte fullbordat, som är dess traditionella betydelse. Perfekta verb är fullbordade, alltså en handling som avslutats. ”Hon har flyttat”.
Det för oss till motsatsen imperfekt, oavslutade handlingar. Svenskan har ingen böjningsform för oavslutade handlingar, alltså finns inte grammatiskt imperfekt på svenska! Mina äldre läsare (typ arton plus) tycker kanske att imperfekt betyder dåtid, men dåtida handlingar behöver inte vara oavslutade: ”jag gick i skolan” är inte motsatsen till ”jag har gått i skolan”. Dåtid heter därför preteritum, latin för det förflutna. För den som saknar imperfekt rekommenderar jag arabiska! På svenska måste vi ta omvägen och säga ”men det är inte klart än”.
När vi ändå pratar om ord på -um har vi futurum, det framtida. Futurumformer finns inte heller på svenska, men det är lättare att uttrycka än imperfekt. Vi slår bara ihop något hjälpverb med infinitiv: ”de ska städa” eller ”de kommer städa”.
För att runda av har vi tempuset pluskvamperfekt. Som ni hör på namnet är det något som är så himla avslutat att det var avslutat redan i dåtiden: ”hon hade gått”. Liksom perfekt bildas det alltså med hjälpverb och supinum.
Vänta, supinum? Jo, det är vår andra tidlösa form. Den används med hjälpverbet ha i presens eller preteritum, och enbart för avslutade handlingar: ”jag har flugit”, ”jag hade flugit”. Egentligen är supinumformen lite överflödig; vi kunde lika gärna sagt ”jag hade flyga” och sluppit hålla reda på en form till, men språk utvecklas sällan för maximal lämplighet.
Vill du också kultivera din kärlek för verb? Då rekommenderar jag Sara Lövestams bok Grejen med verb, som gör grammatiken så rolig som den skulle varit i skolan.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
Håller inte med om att imperfekt inte skulle finnas helt plötsligt. Alla handlingar som har startats är imperfekt. “Hon flyttade igår” säger inte om flytten är fullbordad men den säger att processen (handlingens) start har genomförts igår (dåtid).
“Jag började i gymnasiet i höstas” “De transporterades härifrån” och “Jag startade spelet för en timme sedan” är alla satser som innehåller en dåtida uppstart av handling men som ej kan definiera att handlingen är fullbordad. ALLTSÅ IMPERFEKT.
Sluta förändra grundstommen i språket det räcker med att man ändrat i grundlagarna, i grundprinciperna, i tilliten och i genomkraften landets egna organ haft.
Så ineffektivt att kasta bort välfungerande grammatik för att byta ut den mot ordklasser och beskrivningar som inte alls beskriver innebörden av meningens olika delar. Ordklasser beskriver ord för ord, satsdelar kan inte beskrivas utan helheten – det är en del av en sats, därav namnet SATSDEL.
Nu får det vara bra med De dummas tidsera, ska vi rasera allt vi står på innan korkade wanna-be-smarta förstår att de inte är lämpade att styra eller förändra, SÄRSKILT inte i landets grundstrukturer! Låt de högutbildade, kompetenta och bildade få vara smarta och sluta knuffa undan dem från sina egentliga positioner där de passar bäst, för att ta deras plats, byta ut deras grundregler och principer som är framtaget med verkliga forskningsresultat i grunden. Ni gör er själva till åtlöjen och ni har ett fruktansvärt ansvarslöst och inkompetent förhållningssätt!